KORT OM GYSINGE BRUKS HISTORIA

Fram till 1600-talet var Gysinge en nästan obebodd trakt, där traktens bönder fiskade i Dalälven, hade fäbodar och kvarnar. 1667 fick Peder Swensson Printz tillstånd att uppföra en masugn vid Gysingeforsarna, och då inleddes en ny tid. 

​

Av den lilla fäboden skapades ett av Sveriges största järnbruk, vars första produktion bestod av krigsmaterial. Printz fick snart en medhjälpare, Anders Larsson Höök, som i slutet av 1600-talet började smida stångjärn för avsalu. Vallonsmeder flyttade till Gysinge. Malmen erhölls från Dannemora gruvor i Uppland och träkol från bygden. Kolning och forkörning till bruket var ett viktigt näringsfång för bönderna.

 

I slutet av 1600-talet byggdes också Gysinges första herrgård, ett praktfullt karolinskt träslott. Under 1700-talet passerade många brukspatroner revy. Under Fredrik Ulrik Insenstiernas, Gustaf Wittfoths och Anders Barchaeus tidevarv fick Gysinge sitt nuvarande yttre: vitputsade låga hus med rokokodrag, bruksgatan med smedsbostäderna, det stora växthuset med sin klocka, som tidigare fanns på herrgårdens tak.

 

Gysinge fick skola i slutet av 1700-talet. Gysinge växte hela tiden och blev Gästriklands största järnbruk, både vad det gäller produktion och antalet anställda. Smeder och bruksarbetare, som arbetade i hyttan eller smedjorna, bodde i sina stugor, till vilka hörde täppor och kålland och en ladugård för en ko och gris. Lönen utgick till stor del i naturvaror och hämtades på bruksmagasinet. Beroende av bruket var också dagsverksarbetare och torpare i kyrksocknarna runt Gysinge. 

​

1800-talet betyder släkten Benedicks vid Gysinge. 1832 började Michael Benedicks bygga en ny herrgård efter ritningar av Carl Christoffer Gjörwell d.y. Bruket rustades upp betydligt. Sönerna Gustaf Samuel, Bernhard och Edvard Otto blev alla brukspatroner. ”Den sista patronen”, sonsonen Gustaf Benedicks, startade en sulfitfabrik, Sala-Gysinge-Gävle järnväg och stora jordbruksföretag. Gysinge blev år 1900 först i världen med att framställa stål på elektrisk väg, en uppfinning av ingenjören F. A. Kjellin. Själva järnhanteringen nedlades 1905, med elektråståltillverkningen pågick till 1926. År 1971 blev den då rivningshotade herrgården kursgård för pensionärer och från 1982 PRO:s Folkhögskola.

 

Vid Dalävlvens strand där stora järnboden är belägen var från 1980 och en bit in på 2000-talet ett flottningsmuseum inrymt. Flottningen var en betydande verksamhet en bit in på 1900-talet. Wärdshuset och Bruksgatan är nu åter restaurang och hotell efter att området stått tomt i flera år! Du befinner dig i en historisk miljö där den första gästgivargården med skjutsstation slog upp sina portar 1754.

​